Nadia El Fani, född 1 januari 1960 i Paris, är en fransk-tunisisk manusförfattare, filmregissör och filmproducent. Hon är främst känd för sina dokumentärer, som ofta rör vid kontroversiella politiska ämnen. Särskilt dokumentären Laïcité, Inch'Allah! från 2011, som förespråkar sekularism, medförde en hatstorm mot henne från konservativa muslimer. Hon anklagages för hädelse, och först sex år senare lades utredningen ner.[1] Hennes enda långa spelfilm, Bedwin Hacker från 2003, handlar om en kvinnlig hackare och TV-pirat som kämpar för kvinnors rättigheter.
Filmer
Nadia El Fani i Conference on Free Expression and Conscience 2017 i London.
1990 : Pour le plaisir (kortfilm) - regi
1992 : Fifty-fifty mon amour (kortfilm) - regi
1993 : Femmes Leader du Maghreb (dokumentär) - regi
1993 : Tanitez-moi (dokumentär) - regi
1995 : Mon cœur est témoin (dokumentär) - producent
1998 : Tant qu'il y aura de la pelloche (kort dokumentär) - regi
2003 : Bedwin Hacker (spelfilm) - regi, manus et producent
2005 : Unissez-vous, il n'est jamais trop tard ! (kortfilm) - regi
2007 : Ouled Lenine (dokumentär) - regi
2011 : Laïcité, Inch'Allah! (dokumentär) - regi, producent
2012 : Même pas mal (dokumentär) - regi (med Alina Isabel Pérez) och manus
2013 : Nos seins, nos armes! (dokumentär om Femen) - regi (med Caroline Fourest)
Källor
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, Nadia El Fani, 28 december 2017.
Didier, Béatrice; Antoniette Fouque, Mireille Calle-Gruber (2013). Le dictionnaire universel des créatrices. Des femmes, Paris
Noter
^”Kapitalis. Les plaintes contre Nadia El Fani classées sans suite”. http://kapitalis.com/tunisie/2017/06/02/cinema-les-plaintes-contre-nadia-el-fani-classees-sans-suite/. Läst 28 december 2017.
Frankrike, Paris
