Marcel Ophüls

Marcel Ophüls
Född1 november 1927[1][2][3] (96 år)
Frankfurt am Main[4]
Medborgare iFrankrike och USA
Utbildad vidOccidental College
SysselsättningFilmregissör, skådespelare, manusförfattare, filmmanusförfattare[5]
FöräldrarMax Ophüls
Hildegard Wall
Utmärkelser
Grimmepriset (1972)
Peter-Weiss-Preis (1992)
Riddare av Hederslegionen
MacArthur Fellows Program
Kommendör av Arts et Lettres-orden
Redigera Wikidata

Marcel Ophüls (tidigare Marcel Wall-Ophüls), född 1 november 1927 i Frankfurt am Main, är en Oscarsbelönad fransk regissör och dokumentärfilmare.

Biografi

Ophüls är son till filmregissören Max Ophüls och skådespelerskan Hilde Wall. Familjen, som har judiskt ursprung, lämnade Tyskland 1933 och bosatte sig i Frankrike. Efter Frankrikes nederlag mot Tyskland 1940 lyckades familjen ta sig till USA via Spanien och Portugal. De bosatte sig i Hollywood och återvände inte till Frankrike förrän efter tio år.

Efter studier på University of California och Sorbonne i Paris arbetade Ophüls som regiassistent åt bland annat John Huston (Målaren på Moulin Rouge) och Anatole Litvak (Möte med kärleken). Mellan 1956 och 1959 var han radio- och tv-redaktör hos Südwestfunk i Baden-Baden. År 1957 regisserade han sin första kortfilm. Sedan han återvänt till Paris 1960 gjorde Ophüls det tyska bidraget till den internationella episodfilmen Kärlek vid 20 år (1961/62). Med stöd av François Truffaut gjorde han 1963 Banaskalet med Jeanne Moreau och Jean-Paul Belmondo. Följande år regisserade han Eddie Constantine-komedin Brudar är farliga.

Från mitten av 1960-talet gjorde sig Ophüls framför allt bekant som dokumentärfilmare. I den egenskapen återkom han ständigt till nazitiden, bland annat i Munich ou la paix pour cent ans (1967), Minnet av rättvisan (1976) och den Oscarsbelönade Hôtel Terminus (1988). Filmen Ockuperat land (1969) om Frankrike under andra världskriget blev i Frankrike en kritisk vändpunkt för den tidigare överseende synen på Vichyregimen agerande under den nazityska ockupationsmakten. Filmen var producerad för televisionen. Chefen för det franska statliga tv-monopolet, Jean-Jacques Bresson, stoppade emellertid visningen av filmen och hävdade att filmen krossade myter som fransmännen fortfarande var i behov av. Först 1981 visades filmen i fransk television [6].

Filmografi i urval

  • 1962 – Kärlek vid 20 år (L’Amour à vingt ans)
  • 1963 – Bananskalet (Peau de banane)
  • 1965 – Brudar är farliga (Faites vos jeux, mesdames)
  • 1967 – Munich ou la paix pour cent ans
  • 1969 – Ockuperat land (Le chagrin et la pitié)
  • 1973 – A sense of Love
  • 1976 – Minnet av rättvisan (The Memory of Justice)
  • 1988 – Hôtel Terminus: The Life and Times of Klaus Barbie (Hôtel Terminus – Klaus Barbie, sa vie et son temps)
  • 1991 – November Days
  • 1994 – Veillées d`armes
  • 2013 – Un voyageur

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Marcel Ophüls, 11 juni 2011.

Noter

  1. ^ SNAC, Marcel Ophüls, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ filmportal.de, Marcel Ophüls, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Akademie der Künste, Marcel Ophuls, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 15 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 16 december 2022.[källa från Wikidata]
  6. ^ Göran Wennborgs artikel i Axess 2014 nr 8

Övriga källor

Memoarer av Marcel Ophüls; Mémoires d`un fils à papa, Calman-Levy 2014

Externa länkar