Bänö

Bänö
By
Foderholmsströmmen norr om Bänö hemland. 6 juli 2009.
Land	Finland
Landskap	Åland
Region	Ålands landsbygd
Kommun	Föglö
Församling	Ålands södra skärgårdsförsamling
Koordinater	60°05′45″N 20°35′01″Ö / 60.09575°N 20.58369°Ö / 60.09575; 20.58369
Folkmängd	1 (2023-12-31)[1]
Befolkades	medeltiden
Tidszon	EET (UTC+2)
- sommartid	EEST (UTC+3)
Postort	Föglö
Postnummer	22710[2]
Registerby	062-405[3]
Byns läge på Åland.

Bänö är en by i Föglö kommun på Åland med 1 invånare (2023). Den ligger i den del av kommunen som kallas Vargskär och gränsar mot byarna Jyddö och Ulversö i väster, Brändö och Horsholma i söder samt i öster mot byn Sottunga i Sottunga kommun och i norr åt Mosshaga i samma kommun.

Bebyggelsen ligger på ön Bänö, som är drygt 2 kilometer i nord-sydlig riktning. Bänö bestod länge av endast ett enstaka hemman. Detta delades i början av 1800-talet mellan bröderna Erik Karlsson (1798–1848) och Mats Karlsson (1806–1891). Efter dem kallades de två gårdarna Erkas och Mattas.

Bänö har förbindelse med grannön Ulversö med en privat färja.

Bänö hörde till Föglö församling fram till 2006, därefter till Ålands södra skärgårdsförsamling.

Liksom resten av Ålands skärgård befolkades Bänö under medeltiden. Om den äldre historien vet vi inte mer än vad ortnamnet avslöjar: att ön en gång i tiden togs i besittning av en person med namnet Benne (en kortform av Benedikt).^[4]

Byn nämns första gången 1537, i den äldsta bevarade skatteboken. Bonden hette då Nils Jönsson. Den enda gården i Bänö verkar ha varit påtagligt välbärgad. När den så kallade silverskatten (Älvsborgs lösen) skulle erläggas 1571 fick Bänöbonden, som då hette Lasse Nilsson, betala 18 mark. Det var mest i hela Föglö pastorat, till och med mer än kyrkoherden. Boskapslängderna på 1620-talet anger att gården i Bänö höll 16 kor, vilket var ovanligt mycket och visar hur viktig boskapsskötseln var försörjningen.^[4]

Den första kartan över Bänö upprättades 1776–77. Lantmätaren Christian Braxer ger en utförlig beskrivning av bondens villkor. Han börjar med att noggrant räkna upp alla åkrar, ängar och holmar och deras beskaffenhet och fortsätter sedan med skogen. Någon barrskog fanns inte i Bänö, utan de trädslag som lantmätaren nämner är al, björk, ek och ask samt enbuskar. Skogen räckte till ved att elda med, och dessutom kunde bonden vart åttonde eller vart tionde år sälja fyra eller fem famnar ved. Men timmer, gärdsel och stör samt båt- och kimvirke måste köpas från annat håll. Om vårarna jagade folket i Bänö sjöfågel, men endast till husbehov. På byns vatten fanns tre strömmingsnotvarp, två vid hemlandet och ett på Bockholm. Men vattnet var inte särskilt djupt och därför blev fångsterna inte större än att fem eller sex tunnor strömming kunde säljas årligen. Också fjällfisk fångades, särskilt om höstarna, och det räckte till husbehov och även till försäljning av några lispund. Hemmanets mulbete var ”gott och mustigt”, och som den viktigaste näringen nämns ”boskapsaveln” (boskapsskötseln), som gav Bänöbonden de inkomster han behövde för att kunna betala kronoutlagorna (skatterna).^[5]

Något som inte direkt nämns på kartan, men som framskymtar indirekt genom boskapsskötseln, är tillverkningen av ost. Det var en specialitet i Föglö och särskilt i Vargskär samt i Husö i Sottunga. När Weckström sammanställde sitt geografiska lexikon i början av 1850-talet noterade han om Bänö: ”Här är ett af socknens ost-tillverkningsställen.”^[6]

Osten kallades för det mesta Ålandsost, ibland Föglöost. Åboprofessorn Per Adrian Gadd skrev 1759 att den ”täflar ofta med mången Parmesanost om företrädet”, medan geografen och lantbrukaren Eric Tuneld var lite mer återhållsam och konstaterade 1773 att osten från Åland var en av de bästa som tillverkades i Sverige.^[7]

Ålands sannolikt brutalaste rånmord utspelade sig pingstdagen 1748 i Bänö. Flertalet av gårdens invånare befann sig i kyrkan när tre förrymda fångar, båtsmännen Henrik Falk, Christian Benner och Algot Holm, tog i land och gick upp till gården och begärde brännvin. Där fanns fyra personer: tjänsteflickan Anna Stina Boberg, 14 år, tjänstedrängen Mats Andersson, 15 år, pigan Kajsa Eriksdotter, 18 år, och en sextioårig änka vid namn Valborg. Båtsmännen slog ihjäl dem en efter en. Som tillhyggen användes ett vasst vedträ och en yxhammare.

Det dröjde inte länge innan båtsmännen kunde infångas i Stockholm och föras tillbaka till Åland för rättegång. Utgången var tämligen given: ”De ska till välförtjänt straff mista högra handen, halshuggas och steglas”, står det i rättegångsprotokollet.

Enligt åländsk sedvänja skedde avrättningen i den by där brottet hade begåtts. En liten holme i Bänö, kallad Tvigskär och belägen invid segelleden, blev utvald. Onsdagen den 17 augusti 1748 hade bödeln byggt upp stupstocken och avrättningarna verkställdes.

Sedan den dagen kallas holmen inte längre Tvigskär utan Galgholm. Några synliga spår efter avrättningen finns inte längre. Stupstocken var säkert byggd i trä och de tre missdådarnas kroppar lämnades på steglen till korparnas förtjusning.^[8]

• Eriksson, Olga (2002). Berättelser från Bänö. ISBN 952-91-4864-X 

• Dahl, Göran (1994). Bomärken på Åland. Mariehamn: Ålands Folkminnesförbund. Libris 8034161. ISBN 951-95220-6-9 

• Skogsjö, Håkan (2009). Familjer och gårdar i Föglö : från stormaktstid till nutid. Mariehamn. ISBN 978-952-67154-3-8 

• Skogsjö, Håkan (2010). Ett svunnet Åland. Mariehamn. ISBN 978-952-67154-5-2 

• ”Kartplatsen”. Bänö. Lantmäteriverket (Finland). https://asiointi.maanmittauslaitos.fi/karttapaikka/?lang=sv&n=6679171.042&e=143528.163&zoom=10. Läst 1 september 2024. 

• Weckström, Mathias (1852). ”Geografiskt-statistiskt lexikon öfver Finland 1851. Åland”. sid. 11. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/1908051?page=12. Läst 5 september 2024. </ref>